Snart är den här...den läskiga resan

 På ett sätt kommer det att vara underbart (hoppas jag) och på ett sätt fruktansvärt-

Jag , ensam på ett hotell med frihet att göra vad jag vill. Jag har köpt massa böcker, laddat laptoppen med filmer, köpt en bikini för första gången i mitt liv (dock en med ganska lång underdel och ett bad-linne till) och tillgång till 1000 m2 av bastu i olika former och massage och behandlingar...

Men min pojkvän..min älskade pojkvän reser vidare till Holland för att hitta jobb och lägenhet.. Så otroligt läskigt. Att jag, som alltid vill fixa själv och ha kontroll, måste plötslig bara vänta...Tänk om han inte får jobb...eller lägenhet. Vad ska vi göra!!!

Jag har börjat stressa utav bara,,,

Svimmar, mardrömmar stressad... 

Jag och söta pojkvännen ska på transformers imorgon..I VIP salongen!! Jag älskar den och vi har fått tag på riktigt bra platser också..Innan ska vi gå på resturangen som hör till bion och äta lite sushi...Om vi är hungriga efter filmen har honey-bunny lovat att vi kan äta mera på resturangen...Han är den bästa.

På söndag åker vi äntligen. Jag till tyskland på spa och pojkvännen till holland för att hitta jobb och lägenhet. Jag är så nervös. Min första resa någonsin ensam. Jag har bara rest en gång tidigare i mitt liv på semester utomlands. För några månader sedan med min mamma till Kina...

Som plåster på såren..

När jag fösökte prata med henne om varför jag inte fick någon hjälp när jag var yngre..

Varför ingen såg och lyssnade.

Jag trodde att vi kunde komma närmare varandra den resan. Men jag vet fortfarande inte...känner jag min mamma?

Men på spat så ska jag låsas vara någon annan..någon lycklig som myser omkring i en härlig badrock och har snygga kläder...Jag ska känna mig stolt över mig själv och vara stolt 

Jag tror inte att jag i huvudsak var oönskad.Förmodligen var jag önskad...Men jag tror att det var en väldigt turbulent tid med mycket ambivalenta känslor som for hit och dit. Min mor var förmodligen väldigt osäker gentemot min pappas förra hustru.

(det baserar jag på att hon aldrig talade om min brors mamma och hälsade på och min mor ville aldrig se henne. När jag var 20 någonting så kom hon på kaffe i husvagnen. jag trodde mamma skulle få slag)

Min födelse kändes nog som en bekräftelse på att det var hon och ingen annan som var gift med min far. Han var hennes.

Men min far var aldrig lätt att ha att göra med...

Han ville alltid ha, vad som i hans ögon var, milimeter rättvisa. Båda hans barn skulle vara lika mycket omtyckta. Därför blev min bror firad på helgen men inte jag....

Jag tror att min mor aldrig var lycklig över det men så klart ville hon inte säga emot. Man säger ALDRIG emot pappa...Grundregel nr ett.

God min i elakt spel 

Jag tror min mor sörjde det..att hon eller hennes dotter aldrig blev bekräftad som nummer ett. 7 år senare fick dom en dotter till.

Min lillsyster.

Och allt som inte blev som det skulle när jag föddes blev verklighet nu. Min bror var då 14 (vi föddes alla tre med sju års mellanrum) och hade börjat "mopsa" sig så min far var inte så intresserad längre. Han kom inte hem till oss varannan helg och mig hade han aldrig lärt känna så bra eftersom han hade tagit jobb i Japan som försäljare för pharmacia. Han var borta månader i sträck. Jag minns en födelsedag. Jag önskade så mycket att han skulle komma men som vanligt var han borta...Det var innan min syster. Han slutade när hon kom till världen. Denna lilla bebis som blev hans och min mors efterlängtade prinsessa. Jag minns så väl när alla kom på dop-kalas. Alla hade presenter med sig till den lilla och pratade om henne och jag kände mig så undanskuffad. Först tävlade jag med min bror om uppmärksamhet och nu detta... Jag fick ingen present..Jag blev arg och började gråta..Så osynlig jag kände mig men mamma blev arg. Väldigt arg. Jag skulle vara tyst och förresten hade jag fått en present. En mugg som en av min mammas vänninor hade gjort. En till min syster och en till mig.

Jag var nog aldrig det dom hoppades på och detta nya lilla liv var starten på något nytt i deras liv.Jag var fortfarande inget mönsterbarn. Jag var mobbad i skolan (första klass) blev aldrig bjuden på kalas som dom andra barnen. Jag slogs jämt på fritids men samma tjej. Varje dag. Hon lika mycket som jag.

Sedan flyttade vi och jag kommer ihåg hur jag grät i bilen. Jag hade inte liksom förstått att vi skulle flytta. Att jag aldrig mer skulle få se dom på fritids mera. Jag kom ihåg att jag sitter i bilen och snörvlar. " jag fick ju inte tid att säga hej då"

Kanske kan jag säga det nu. Hej då alla...Jag tänker på er fortfarande...

Snart ska jag flytta till HOlland med min underbara pojkvän.

Han har lovat mig en kattunge. Jag ville hitta på namnet men då sa han att då ville han välja och det kan han väl få . Jag hotade att hitta på alla möjliga knasiga namn .. Papiljott. Urgel och sånt. I hemlighet hade jag betämt mig för Angel...

Men så blir det inte

På skoj sa jag Banana och det liksom fastnade. Banana..

Han har själv en katt som heter Terror

Terror Banana *smiles* 

Kanske blir den här berättelsen aldrig bli färdigskriven. Jag har ju börjat så många gånger att skriva den..men någon kan hitta den. Slita sönder den med ord och ilska.

Jag är sjuk.

Har alltid varit det...kommer alltid att vara..

När jag var liten var jag en liten prinsessa. Eller, jag hoppades. Önskade så otroligt mycket att jag kunde få vara.

Jag har en halvbror. 7 år äldre.

Han kom hem till oss varje helg. Då blev det fest och min mammas blev så glad så glad och min pappa var så stolt så stolt. Det skulle vara fin middag, planerad långt i förväg förstås.. Gott godis och dricka.

Jag tyckte om panda-läsken som var helgrön och fantomen-läsken som var helblå...

Jag kommer ihåg så förtvivlat mycket jag också ville bli firad så. Vara så välkommen men jag var ju vanlig. Jag var ju där varenda dag.

Ju äldre jag blev ju argare blev jag och desto mer förtvivlad. Jag ville också!

Jag försökte vara den perfekta dottern men min bror var så snäll så snäll att jag aldrig någonsin kunde tävla.

Jag började slå honom av frustration och ilska. Men har var så snäll så snäll och blev aldrig arg och började gråta. Bara en gång fick jag honom att börja gråta. Hos farmor och farfar. Det var över något så trivialt som en tumstock. Jag hade fått en av min farfar och utan jag visste det så hade pappa gett en till min bror också. Jag var rasande och var övertygad om att han hade stulit min när jag såg honom med den. Jag skrek och gormade och slogs. När han började gråta sprang jag och gömde mig.

Inte så perfekt..Ingen prinsessa gör någonsin så...

Jag var sju år.

Det blev inte bättre av att jag var mobbad i skolan. Ilskan och tomheten växte inom mig..

Inte bättre heller när jag blev skickad hemifrån. Båda mina föräldrar är militärer. Eller min mamma var Lotta vid tillfället. Dom hade ofta övningar tillsammans och ingenstans där jag kunde vara så det blev internat. Ett ställe militären ordnar för barn till militärer som inte lyckas fixa barnpassning. En barack...En röd..Men två vuxna.

Jag var fyra år första gången och kunde inte förstå alls varför dom inte ville ha mig eller vad övning var för någonting. Jag minns att jag sparkade min mamma med mina träskor som var röda och hade målade blommor på och bad att få följa med. Lämna mig inte. Jag lovar att vara snäll

Snälla...

Jag kom i tidningen

" Nu har stora kriget kommit. X, 4 år rycker in på barn-internat"

På bilden ser man hur jag desperat klamrar mig fast vid min mamma.  Tidningen är i svart-vitt men jag kan se mina röda träskor. Två veckor..

Två veckor var jag där. Men det kändes som en evighet...Som ett barnhem för oönskade barn...

Snälla mamma och pappa ..kom och hämta mig ... / Er prinsessa

Hmmm...

Jag har aldrig någonsin bloggat. Jag har inte ens vågat skriva dagbok i hela mitt liv, kanske någon skulle hitta den, läsa den och säga att jag hittat på. Att allt jag vet inte finns. Att jag har fel.

Det är så jag är uppfostrad. Allt är mitt fel och tro aldrig att du har rätt. Lita inte på ditt minne. Så var det inte.

Jag kommer att skriva denna bloggen för min egen skull. Här kommer jag att vara anonym. Ingen kan någonsin säga att det jag skriveraldrig har hänt

kort sagt..

Jag finns...

Jag börjar existera..

Men i hemlighet..

Ingen som jag känner får någonsin veta...

Kanske jag då kan börja existera. Lite grann iallafall.

Undrar vilka det är som skriver sådana här bloggar...