Jag och söta pojkvännen ska på transformers imorgon..I VIP salongen!! Jag älskar den och vi har fått tag på riktigt bra platser också..Innan ska vi gå på resturangen som hör till bion och äta lite sushi...Om vi är hungriga efter filmen har honey-bunny lovat att vi kan äta mera på resturangen...Han är den bästa.

På söndag åker vi äntligen. Jag till tyskland på spa och pojkvännen till holland för att hitta jobb och lägenhet. Jag är så nervös. Min första resa någonsin ensam. Jag har bara rest en gång tidigare i mitt liv på semester utomlands. För några månader sedan med min mamma till Kina...

Som plåster på såren..

När jag fösökte prata med henne om varför jag inte fick någon hjälp när jag var yngre..

Varför ingen såg och lyssnade.

Jag trodde att vi kunde komma närmare varandra den resan. Men jag vet fortfarande inte...känner jag min mamma?

Men på spat så ska jag låsas vara någon annan..någon lycklig som myser omkring i en härlig badrock och har snygga kläder...Jag ska känna mig stolt över mig själv och vara stolt 

Jag tror inte att jag i huvudsak var oönskad.Förmodligen var jag önskad...Men jag tror att det var en väldigt turbulent tid med mycket ambivalenta känslor som for hit och dit. Min mor var förmodligen väldigt osäker gentemot min pappas förra hustru.

(det baserar jag på att hon aldrig talade om min brors mamma och hälsade på och min mor ville aldrig se henne. När jag var 20 någonting så kom hon på kaffe i husvagnen. jag trodde mamma skulle få slag)

Min födelse kändes nog som en bekräftelse på att det var hon och ingen annan som var gift med min far. Han var hennes.

Men min far var aldrig lätt att ha att göra med...

Han ville alltid ha, vad som i hans ögon var, milimeter rättvisa. Båda hans barn skulle vara lika mycket omtyckta. Därför blev min bror firad på helgen men inte jag....

Jag tror att min mor aldrig var lycklig över det men så klart ville hon inte säga emot. Man säger ALDRIG emot pappa...Grundregel nr ett.

God min i elakt spel 

Jag tror min mor sörjde det..att hon eller hennes dotter aldrig blev bekräftad som nummer ett. 7 år senare fick dom en dotter till.

Min lillsyster.

Och allt som inte blev som det skulle när jag föddes blev verklighet nu. Min bror var då 14 (vi föddes alla tre med sju års mellanrum) och hade börjat "mopsa" sig så min far var inte så intresserad längre. Han kom inte hem till oss varannan helg och mig hade han aldrig lärt känna så bra eftersom han hade tagit jobb i Japan som försäljare för pharmacia. Han var borta månader i sträck. Jag minns en födelsedag. Jag önskade så mycket att han skulle komma men som vanligt var han borta...Det var innan min syster. Han slutade när hon kom till världen. Denna lilla bebis som blev hans och min mors efterlängtade prinsessa. Jag minns så väl när alla kom på dop-kalas. Alla hade presenter med sig till den lilla och pratade om henne och jag kände mig så undanskuffad. Först tävlade jag med min bror om uppmärksamhet och nu detta... Jag fick ingen present..Jag blev arg och började gråta..Så osynlig jag kände mig men mamma blev arg. Väldigt arg. Jag skulle vara tyst och förresten hade jag fått en present. En mugg som en av min mammas vänninor hade gjort. En till min syster och en till mig.

Jag var nog aldrig det dom hoppades på och detta nya lilla liv var starten på något nytt i deras liv.Jag var fortfarande inget mönsterbarn. Jag var mobbad i skolan (första klass) blev aldrig bjuden på kalas som dom andra barnen. Jag slogs jämt på fritids men samma tjej. Varje dag. Hon lika mycket som jag.

Sedan flyttade vi och jag kommer ihåg hur jag grät i bilen. Jag hade inte liksom förstått att vi skulle flytta. Att jag aldrig mer skulle få se dom på fritids mera. Jag kom ihåg att jag sitter i bilen och snörvlar. " jag fick ju inte tid att säga hej då"

Kanske kan jag säga det nu. Hej då alla...Jag tänker på er fortfarande...