Kära mamma...Så nu har vi bråkat...Det är inte ofta och jag har grunnat hela dagen på varför. Men ag inser nu varför vi inte gör det oftare. Jag är uppfostrad så. Du har rätt, jag har fel. Punkt slut.

Du har sagt att det ska vara rättvist. Att din syster fick ditt dataspel som vi köpt till dig på julafton  måste du förstå. Vi har köpt för mer pengar till dig än din syster. Det måste vara rättvist...

Men vad är rättvist. Jag har funderat på det också idag.

För mig är rättvisa mellan barn att dom får lika mycket uppmärksamhet vad dom än gör och för stöd och ett lyssnande öra. Om den sen får julklappar med en 100 lapp hit eller dit gör mindre..Om dom fick vad dom behövde och önskade.

Men vad är rättvist för dig?

När jag tänker efter på min barndom så dyker ett ord upp...alltid..om och om igen om ordet på mina känslor..

"orättvist"

Jag kommer ihåg ordet jag har försökt hävda så många gånger inför dig och pappa. Varför får min nyfödda lillasyster all uppmärksamhet och presenter!

Varför får hon presenter på MIN födelsedag..Det är ju MIN dag!!!

För att hon är liten svarade du och pappa...För att hon inte ska känna sig bortglömd. Så klart- tänkte jag. Jag vill ju inte heller bli bortglömd så ok.

I mitt sinne var jag så säker. Allt skulle bli rättvist. Hon fick present på min födelsedag och då skulle jag få på hennes....Trodde jag..

Jag blev helt stum när jag inte fick..Jag förstod inte..inom mig ekade orättvist!

Ett eko av hela min barndom...

Jag minns när jag blev lovad att gå en postorder kurs i teckning...att få träna bågskytte..Att jag bönade och bad om ett piano...Att få pröva pappas gitarr..Att få rida

Ingen kurs i teckning,,,Ingen bågskytte...Inget piano..Aldrig röra gitarren men till slut..Rida! jaaa..Riktiga ridlektioner..Men det finns ju alltid en hake..alltid

Jag var tvungen att ta mig dit och hem igen själv.

Och begangnade stövlar och lånad hjälm . Och vänta en och en halv timma på ett litet cafe i väntan på bussen..försöka göra läxorna där. En liten mini-van som buss...Den såg inte ens mig alltid så jag fick springa ut i gatan och vifta..Det kändes så förnedrande..Några gånger följde ni med.. Men ni sade att ni blev kalla och hade tråkigt.

Men jag gjorde det! i snö regn och storm.

Snö och regn och storm ja...Ända sedan 2 klass var jag tvungen att gå upp tidigt och ta bussen som via färja gick till skolan. Den vägen var aldrig några problem. Men hem...Om man missade bussen..eller om det inte gick någon för tillfället...Eller om man missade färjan

På sommaren var det ok men vintern! vintern och hösten och våren..Som jag frös., frös in i märg och ben ..Jag kommer ihåg smärtan och hur jag klämde in mig i telefonkiosken, Det fanns en på vardera sida om sundet. Bara för att kunna komma undan blåsten lite. Jag kunde stannat på färjan i värmen men jag har alltid blivit tillsagd att inte lita på meniga soldater som gjorde lumpen på regementet på ön, lifta var överhuvudtaget förbjudet, aldrig med okända eller med människor jag inte litade på. Men jag litade inte på någon. Dessutom..om man hade tur..så hade jag ett telefon kort och ringde till mamma eller pappa..Snälla om och hämta mig..Jag fryser så. Jag hackade tänder så många gånger och mina läppar sprack..nagelbanden sprack och tårarna frös till is..Oftast var svaret nej jag jobbar, väst ur telefon luren. Det är bara en halvtimma tills busen går, 

Tro mig..En halvtimma med blåa läppar snön yr och man kände nästan som döden kröp närmare. En halvtimma var en öerhörd tid. Några gånger när svaret  ja så tänkte jag "Gud hör bön!" men minuterna gick..Smärtan av kölden blev värre och blåsten letade sig in innanför kläderna. Havet yrde vattendroppar överallt och gjorde all fuktigt och kallt. Ansiktet blev till en stel mask. Men det kom ingen...Utom bussen efter en evighet, vad gör man?

Vad gör man när man tror att man snart kommer att förfrysa snart och bussen kommer och är en Lovisa?

Gissa?

Man stannar kvar lydigt för dom hade ju lovat..och det värsta skulle vara om man inte stod där, då sulle jag ha fått höra om det och fått så mycket skäll att man önskade att man hade stått kvar där tills nästa dag.

Det var så otroligt mycket status dom dagarna om man lyckades få någon att hämta up en och skjutsa dom andra två "kompisarna" (dom som man fick vara med när en av dom var sjuk. Var dom båda där så sprang dom ifrån mig eller retades) 

Till slut när bilen kom..den varma sköna bilen! så skulle man vara evigt tacksam för att dom gjort sig besväret att hämta mig bara så att jag vet det! det spelade ingen roll om det var mamma eller pappa. Tacksamhet var obligatoriskt

Och gud nåde mig om jag någonsin missade bussen FRÅN ridningen...det gick ingen senare än den...Jag fick stressa stressa..Några gånger var jag säker på att jag inte skulle hinna..Hästen skulle in och borstas och tusen andra saker...  Dom gånger jag kunde gå den 5 minuter långa promenaden i rask takt var jag ute i god tid,,Och hungern..Usch...när jag sitter här kommer jag ihåg den också..Det sista jag åt innan ridningen var på skolans luch. Jag fick sällan pengar till att fika

Men rida fick jag och det skulle jag vara jäkligt tacksam för! Visste jag inte hur mycket det kostade?! 

Alltid denna tacksamhet som jag idag insåg piskade mig till en foglig liten en. Jag skulle vara tacksam för det jag fick..Det spelade ingen roll om jag ville ha det eller ej. Tacksamhet!!!

Till slut gick den där strängen av...Den jag har inne i mig sen så länge..Den som gick av på mitten 5 av 10 nätter i veckan från jag var åtminstone 8 år och jag grät hsyteriskt och skrek ut min sorg och smärta i min gosedjurs säl..Jag lade kudden och sälen över ansiktet och bara skrek..

Jag blev mobbad..en vardaglig procedur..Slå tillbaka var rådet från min far.

Jag insåg då att jag var ensam..Ensam mot alla andra i världen. Fröken lyssnade inte. Hon tyckte inte om mig. Jag fattade långsamt, var väldigt osäker och framför allt kunde jag inte multiplikations tabellen..Dödstraff direkt. Det fanns nog inget kvartsamtal jag inte kunde hålla tårarna borta ifrån. Jag var dum trögtänk och lyssnade inte. Men jag kunde inte lyssna. Jag kände mig som ett hysteriskt skrämt rådjur. Och jag försökte slå tillbaka som pappa sa. Bråkmakare var jag då.

Inget blev rätt.. Mobbad tills jag slutade grundskolan... 

Så tyvärr mamma...Jag blev aldrig social. Jag fick aldrig läshuvud..Kanske hade det hjälpt om jag någon gång fick hjälp med läxan. Förutom när jag förtvivlat försökt göra matteläxan och ville "smöra" in sig hos pappa. Då kunde han sitta där och diktera sin visdom och jag kände mig nära på något sätt..Men ingen sol utan regn. Jag fattade sällan. Jag säg i era blickar att jag var nog inte så begåvad. Dum kändes det som era ögon sa. Varför förstår du inte?! kund pappa förtvivlat sucka och stöna. Det kändes värre. Så jag slutade..Jag låtsades läsa läxan på mitt rum. Men när man har haft sin rustning på sig hela dagen, lyssnat på glåpord, föredmjukelser tagit emot sparkar och slag och hört att man är dum i huvudet oc borde låsas in på sinnes sjukhus genast och blivit den enda utan partner IGEN på grupparbeten och fröken vädjade till alla paren att ta med mig också. Tittandes ner i bänken högröd hördes det ljudligaste av alla tystnader. Ingen ville ha med mig. Jag var ju dum och korkad. Eller om vi faktiskt var jämna par så vill den sista jobba ensam. Allt för att inte jobba med mig. Till slut var det enklaste att säga att jag faktiskt föredrog att jobba själv.

Jag kan säga att man inte riktigt har huvudet med sig när man kommer hem..Eller ork..Eller energi..Jag var helt slut. 

Värst var i mellanstadiet med engelska glosor..Jag kunde inte plugga! Jag lovar..jag orkade inte och hade så mycket ångest över det så det finns inte! Jag började säga att jag hade ont i magen varje fredag för att slippa. Till slut gick mamma med mig till doktorn och jag fick piller. Suck. Då var jag tvungen att gå. Jag sket i allt vid det laget.  Fröken stod där framme oc sade högt orden och vi skulle skriva dom engelska..Jag hade skrivit dom dagen innan på ett papper och lämnade in det..allt var i fel ordning så klart och jag hävdade trött att jag glömt i vilken ordning hon hade sagt orden..

Det kändes som om jag höö upp stora skyltar med texten hjälp mig på,vid livets väg men alla bilarna körde bara förbi.

Min lilla syster blev större och större..Fortfarande var det rättvist som gällde. Åt ena hållet iallafall. Åt min systers.

Jag var förbjuden att fråga om jag fick vara med när hon hade vänner över. Men om jag hade en av mina yttterst få vänner över (jag hade 2, båda yngre och ingen i min klass) så var det självklart att hon skulle få vara med..i mina ögon förstörde hon.. Orättvist att hon fick men inte jag..återigen ekade orden.

Desutom stal hon från mig...Jag var vid nästan dödsstraff, förbjuden att ta hennes saker men hon kunde ta allt hon ville från mig. Hon var så liten sa ni, Pyttsan,,Med det gjorde att hon kunde ta och vraka bland mina saker, Måttet var totallt rågat när min älslings barbie försvann...Jag hade sparat ihop till den själv. Både henne och huset. Hon var en målartyp. Så som jag alltid har velat se ut. Vacker t-shirt med sneaxel och målar motiv. Så vacker t ansikte och gudomligt blont hår. Svarta strumpbyxor med målar färg i effektfulla stänk och Rosa mini-kjol över dom vackra benen och ett på rosa  gympaskor för att visa att hon inte var en bimbo i högklackat, Kah vill så otroligt mycket se ut som hon. En dag var den borta och jag gick bärsäkar-gång . HON hade tagit den och jag visste det. Jag var helt ursinnig och ville slita henne i stycken men ni båda, kära mamma och pappa, istället för att bli arg på henne så var måttet rågat för er. Jag skulle genast sluta anklaga min syster för allt och be om ursäkt. Jag försökte förklara att jag inte alls hade slarvat bort den som ni sa, men jag talade för döva öron..Strängen i mig gick av igen och jag kände mig som en zombie...Sittandes på sängen kände jag mig totall känslolös.Jag trodde inte på något längre. Min själ gav up.  Jag orkade inte bry mig längre om att kämpa.

3 veckor senare satt jag i bilen och väntade på att min mamma skulle komma med min syster som hon sprungit in och hämtat på dagis. Jag tittade ut genom fönstret och där kom hon skuttandes och hoppands. Med min fina barbie i handen..Jag trodde att jag skulle få en hjärtattack. Nu måste dom ju se att hon hade tagit den! upprättelse! Dom skulle alla behöva be MIG om förlåtelse för första gången. Jag ropade i triumf "SE! hon HAR tagit min docka!" Mamma, du tittade på mig och sa: sluta bråka nu. Det är ju bara en docka.

Och inom mig gick saker bara mer och mer sönder.. Jag orkade inte bry mig mer och mer. Jag sov längre och längre och stannade i mitt rum mer och mer. Här var jag ensam ochkunde drukna i böcker om modiga personer. Föräldrar som brydde sig och fantastiska världar som all spred ut sitt medelande: Man får som man förtjänar. Som du bäddar får du ligga.

Ni började veckohandla på helgerna. Det var efter att Ensam hemma filmerna hade kommit ut tror jag. Jag vaknade upp en morgon  och alla var borta..Allt var tyst. Inte ett spår. Jag var så orolig. Ingen lapp inget som kunde tala om var ni hade tagit vägen. Jag var så rädd...Så stressad. Tänk om jag gjort riktigt dumt så dom har lämnat mig..eller om dom har sagt något som jag inte uppfattat och nu tyckerdom att jag är ännu mer korkad.

Jag satt is soffan och vaggade fram och tillbaka, tänkandes på olyckor, tjuvar, rånare..allt som kunde ha hänt..

Efter flera timmars väntande klev ni in genom dörren glatt pratandes med massa kassar med gott. Ni verkade alla tre vara en ideal familj. Så glada och trevliga. Jag frågade varför jag inte fått följa med. Du sov ju. Du får masa dig upp om du ska med...Ja men nästa gång om jag fortfarande sover Snälla snälla väck mig! jag vill också följa med!

Nästa söndag..vaknade jag up ensam igen,,Jag försökte hitta på en massa ursäkter för er.,,Tyvärr stannade min hjärna vid "Dom har glömt mig"

Ni kom hem igen..Den lyckliga familjen och jag bönade och bad gråtandes att nästa gång så kunde dom väcka mig. Jag ville också följa med.

Men hade jag försovit mig så hade jag sa ni och ryckte på axlarna.

Jag ville inte ..jag ville INTE sätta en väckarklocka..Jag ville bli väckt som ett tecken på att ni ville ha med mig.

Tredje gången jag vaknade upp ensam var nog första gången jag fick ett hysteriskt gråt-anfall på ljusa dan. Jag låg på golvet och skrek ut min ensamhet, min ångest, min smärta. Jag var inte välkommen..Jag var inte önskad....

Orättvist

Nu orkar jag inte skriva längre.. 

Jag försöker flytta...Till Holland..Inget nytt där inte.

Jag och min pojkvän försöker packa allt i lådor..Bestämma vad som ska skänkas bort..slängas..och sparas. Det hjälper inte att jag mår dåligt..Att vi båda är hyperstressade och mår dåligt.

Det enda som är bra det är att vi får låna din bil mamma. Utan den hade vi aldrig klarat det.

Men så klart..

Så ringer min syster:

Jag behöver bilen senast onsdag kväll...

-Det är ju om tre dagar!?

Jag ska åka hem då.

-Kan du inte ta tåget?

Nej

-Men vi är inte färdiga med flytten. Vi behöver faktiskt bilen. Vad behöver du den till?

Jag ska åka hem då.

-Ja men du har ju en egen bil. Vad har hänt med den?

Axel ska köpa den.

- Men vi behöver bilen åtmistone en vecka till. Vad har mamma sagt.

*suck* Jag får väl diskutera med mamma

Jag trodde verkligen att jag hade på fötterna. Ungen har egen bil och körkort, Hon ska hem till örebro..Det går TÅG! För helvete! jag ska flytta till ett helt annat land...Jag är fulltids sjukskriven av en ANLEDNING!!! Jag behöver tid!!!

Men nej då. På tre dagar ska jag packa ihop allt. Där sket sig min planering om när allt skulle flyttas och när. När second hand ska komma och ta saker och när vi ska åka till tippen med farligt avfalll...

Men jag..DUM som jag är!!! trodde att du mamma skulle minsan stå på min sida. Det är ju din bil. Det stod på en parkering JAG betalar för, för att du  inte ville att den skulle stå hos dig. Vi körde till däckbyte och service och tvättade bilen ren från salt efter vintern för dyra pengar och jag har lovat att betala för servicen på bilen. Eftersom vi tog den till Holland två gånger. Desutom lurade Astrid av mig bilen en gång!!'

DU skypade mig och frågade om astrid kunde låna bilen..Jag är väl en jäkla idiot. Jag sa att det kunde hon. Inte tänte jag på att vi hade planerat att ta bilen till Holland 3 veckor senare. Tills dess skulle den vara tillbaka. Det var ju förmodligen bara för några dagar. Nähä du..icke sa nicke. Hon behövde den för att åka runt på sin praktik och det blev ju så sent poå kvällarna..Men för självaste h-e! Sånt får man räkna med..Men inte var hon ärlig nog att tala om det för mig..Ett litet skype som jag svarade ja på rån dig mamma.

Kay var helförbannad när vår semster blev inställd. Han var ju så otroligt hemsjuk att han grät i timmar av besvikelse och ångest.

Mamma, du blev skitarg när jag försökte hävda att jag behövde låna bilen. Det skulle vara rättvist sa du. Vi hade ju haft den så länge så nu var det bara rättvist att Astrid skulle ha den. Den stod för %¤&#¤/ på vår parkering för att du ville det! inte gick vi och tog bil-turer varje dag..Kanske en gång i veckan men så klart, alla var arga på mig. Med en suck kunde jag hålla med om att jag hade fel. Skolan var ju faktiskt viktig och jag fick skylla mig själv som sa så lätt ja utan att fråga vidare.

Men den HÄR gången..Den här gången tyckte jag att jag hade säkert på fötterna!

För det första :

Astrid krashade sidan på bilen ..Och inte skulle hon betala självrisken heller. "det är ju tur att hon inte blev skadad" sa du mamma.

2. Astrid har en egen bil. Men plötsligt skulle den säljas till ex pojkvännen Axel. På momangen!

3.Vi skulle flytta till holland om mindre än två veckor och behöver fortfarande flytta saker och vi hade inte hört något om när Astrid skulle ha bilen. Hon hade ju sin tänkte vi

Så kunde hon inte dröja lite med att sälja den? Klart vi skulle ha den. Det var ju bara rättvist. Så gick mina tankar

Sickade snabbt iväg ett sms till dig mamma.. Vi behöver bilen kan vi få behålla den.?

En sekund senare fick jag ett svar...NEJ!

Då förstod jag att jag hade som vanligt blivit grundlurad. Inte fan hade Astrid ringt till mig först..Så klart inte, Hon hade ringt till dig först för att redan ha ditt ja. Du visste precis vad det var frågan om.

Men vad ni hade sagt till varandra vet jag inte...För det var en sjuhelsikes arg mamma som svarade i telefonen. Vrål och skrik mot mig. Det var DIN bil!!DU bestämde!!!!! Du hade varit JÄVLIGT generös och låtit oss ha den jättelänge...Nu var det bara rättvis att Astrid skulle ha den! !!

Jag försökte säga att vi inte var klara än med flytten

ÄR NI INTE KLARA ÄN! VAD HÅLLER NI PÅ MED? vrålade du till mig.

Nej då..tack så mycket, ville jag svara. Jag sover inte. Har mardrömmar som jag vaknar skrikande ifrån. Börjar få magsår och dom har dragit tillbaka lägenheten vi blev lovade och min psykiatriker är sur på mig för att jag missat två gånger och kanske inte tänker sjukskriva mig mera (lät det på henne som i telefon). Så klart att jag sulle ha fixat allt tills nu..Med bara tre dagars varsel

Jag kommer inte ihåg resten av samtalet. Jag bröt ihop.. Jag kommer ihåg att du sa något om att ringa tillbaka. Jag vrålgrät. Kay blev stört förbannad och gjorde något ingen annan gjort för mig. Han stod upp för mig mamma! Trots att du slängde på luren i örat på honom 2 gånger och han fick dig att lova att vi skulle ha den till den 27e.

Tack mamma..

Tack så väldigt mycket för att jag och Kay fick tigga och be om att få låna din fina bil.

Jag lovar att betala för servicen.

Jag lovar att tanka den med E85 så ingen märker att den oftast är körd på bensin.

Jag lovar att däcken kommer att vara väl-fyllda

Jag lovar att det ska vara fullt med spolar vätskal. 

Jag lovar att den ska vara städad när Astrid hämtar den.

Jag lovar att jag inte vill se dig igen.

Jag lovar att jag har fått nog.

Jag lovar att det är fan i mig sista gången jag blir sviken av dig...

Vill du något så finns Skype...Det lovar JAG....OM jag svarar...

Mamma....kommer du ihåg samtalet du fick av min kurator på ungdoms centralen? Att du du ombads att komma dit och prata...Du kan inte påstå att jag mådde bra..Jag satt i ett hörn och grät. Och eftersom jag hade fylllt 18 kunde dom inte tvångsomhänderta mig.

Jag trodde på dig..Jag trodde att du skulle förstå. Vara stolt över att jag var lojal mot familjen och sa nej när hon frågade om jag ville till familje-hem.

Jag trodde du förstod..när kuratorn anordnade ett möte med socialen om eventuell utredning av vår familj.

Du stod utanför och rökte..vi kom inte ens dit tillsammans. Jag väntade utanför tills du kom. Du kedjerökte och såg fly förbannad ut och väste :Tänk om någon vi känner ser mig här!

Som om det var mitt fel att vi var här..Mitt fel..som vanligt..

Jag trodde att om jag var lojal mot dig och familjen skulle allt bli bättre. Ni skulle börja lägga märke till mig och hjälpa mig.

Därför...Därför var jag tyst när dom frågade om utredning. Att den måste vara frivillig. Men jag höll med dig. Det behövdes inte

Jag trodde på din hjälp.

Vi pratade om en lösning att jag inte kunde bo hemma hela tiden. KAnske fuska lite med bidrag eller nåt.

Men du ville till INGET SOM HELST PRIS att pappa skulle få veta...

Du visste det. Astrid visste det. Jag visste det. Jag undrar om han visste?

Så vi kom överens om att du skulle erbjuda dig att betala lite till Hillevis pappa för maten jag åt.

Jag trodde att du förstod..

Jag blev förådd.

Du förådde mig.

Jag svor till mig själv att inte ta livet av mig..

Jag hackade frenetiskt i skogen med en kniv för att ta ut min frustration..

Jag skalade av mina fotsulor så dom blödde istället för att skära mina armar. Jag skalade av huden på tummarna så blod sipprade igenom.

Så som jag alltid gjort. För att pappa inte skulle få veta.

Jag svor på att inte ta livet av mig. Att ni inte skulle behöva uppleva det. Att jag var den som förådde er....För vad skulle grannarna tro..Och era vänner på jobbet?

Men ni visste att jag mådde dåligt och jag bad på mina bara knän att ni skulle se mig och hjälpa mig varje kväll

Socialen var snart glömt...eller rättare sagt. Gömt. Jag skickades att själv få förklara för Hillevis pappa om pengarna. Du skämdes för mycket.

Jag sa förmodligen allt fel när jag stod där och stammade..

Han blev arg och missuppfattade hela saken och blev förolämpad

Hillevis familj och hon själv var det enda som hjälpte för att inte ta livet av mig.

Snabbt bortglömt. Hon hånades av pappa och när jag sa emot fick jag inget stöd. Du stod alltid på hans sida.

Snart började både du och pappa klaga över Hillevi och att jag var där så mycket.

Jag blev förråd och ingen hjälp fanns att få...

Sakta tynade min själ bort ...

Såsom stubben i skogen som jag hackade i.

Såsom mina fotsulor som färgade mina strupor röda av blod

Såsom mina fingrar när jag rev av en skinnbit till ...