Kanske blir den här berättelsen aldrig bli färdigskriven. Jag har ju börjat så många gånger att skriva den..men någon kan hitta den. Slita sönder den med ord och ilska.

Jag är sjuk.

Har alltid varit det...kommer alltid att vara..

När jag var liten var jag en liten prinsessa. Eller, jag hoppades. Önskade så otroligt mycket att jag kunde få vara.

Jag har en halvbror. 7 år äldre.

Han kom hem till oss varje helg. Då blev det fest och min mammas blev så glad så glad och min pappa var så stolt så stolt. Det skulle vara fin middag, planerad långt i förväg förstås.. Gott godis och dricka.

Jag tyckte om panda-läsken som var helgrön och fantomen-läsken som var helblå...

Jag kommer ihåg så förtvivlat mycket jag också ville bli firad så. Vara så välkommen men jag var ju vanlig. Jag var ju där varenda dag.

Ju äldre jag blev ju argare blev jag och desto mer förtvivlad. Jag ville också!

Jag försökte vara den perfekta dottern men min bror var så snäll så snäll att jag aldrig någonsin kunde tävla.

Jag började slå honom av frustration och ilska. Men har var så snäll så snäll och blev aldrig arg och började gråta. Bara en gång fick jag honom att börja gråta. Hos farmor och farfar. Det var över något så trivialt som en tumstock. Jag hade fått en av min farfar och utan jag visste det så hade pappa gett en till min bror också. Jag var rasande och var övertygad om att han hade stulit min när jag såg honom med den. Jag skrek och gormade och slogs. När han började gråta sprang jag och gömde mig.

Inte så perfekt..Ingen prinsessa gör någonsin så...

Jag var sju år.

Det blev inte bättre av att jag var mobbad i skolan. Ilskan och tomheten växte inom mig..

Inte bättre heller när jag blev skickad hemifrån. Båda mina föräldrar är militärer. Eller min mamma var Lotta vid tillfället. Dom hade ofta övningar tillsammans och ingenstans där jag kunde vara så det blev internat. Ett ställe militären ordnar för barn till militärer som inte lyckas fixa barnpassning. En barack...En röd..Men två vuxna.

Jag var fyra år första gången och kunde inte förstå alls varför dom inte ville ha mig eller vad övning var för någonting. Jag minns att jag sparkade min mamma med mina träskor som var röda och hade målade blommor på och bad att få följa med. Lämna mig inte. Jag lovar att vara snäll

Snälla...

Jag kom i tidningen

" Nu har stora kriget kommit. X, 4 år rycker in på barn-internat"

På bilden ser man hur jag desperat klamrar mig fast vid min mamma.  Tidningen är i svart-vitt men jag kan se mina röda träskor. Två veckor..

Två veckor var jag där. Men det kändes som en evighet...Som ett barnhem för oönskade barn...

Snälla mamma och pappa ..kom och hämta mig ... / Er prinsessa

Hmmm...

Jag har aldrig någonsin bloggat. Jag har inte ens vågat skriva dagbok i hela mitt liv, kanske någon skulle hitta den, läsa den och säga att jag hittat på. Att allt jag vet inte finns. Att jag har fel.

Det är så jag är uppfostrad. Allt är mitt fel och tro aldrig att du har rätt. Lita inte på ditt minne. Så var det inte.

Jag kommer att skriva denna bloggen för min egen skull. Här kommer jag att vara anonym. Ingen kan någonsin säga att det jag skriveraldrig har hänt

kort sagt..

Jag finns...

Jag börjar existera..

Men i hemlighet..

Ingen som jag känner får någonsin veta...

Kanske jag då kan börja existera. Lite grann iallafall.

Undrar vilka det är som skriver sådana här bloggar...